Djuren i livsmedelsindustrin

Som barn får vi i sagoböcker se bilder på djur på bondgårdar; höns som sprätter på marken, tuppen som gal uppe på gödselstacken, grisar som bökar i jorden och kor som betar i gröngräset. Dessa idylliska bilder är så långt från sanningen som man bara kan komma.

Dagens moderna djurhållning sker i djurfabriker; stora anläggningar där mycket av djurens skötsel är automatiserat och sköts med hjälp av maskiner, där tusentals djur får trängas i små bås eller burar, där bullernivån är hög och där luften är mycket svår att andas, där miljön är utan stimulans för djuren och där de ej kan bete sig naturligt. Många är de personer som efter ett besök i exempelvis en kycklinguppfödning, har beskrivit en sådan uppfödning som helvetet på jorden.

När man avlar djur idag så gör man det för att de ska producera mer. De ska växa snabbare, bli större eller lägga fler ägg. Idag producerar varje djur i snitt dubbelt så mycket som de gjorde på 1960-talet, men djuren är också sjukare. Sjukdomskurvorna stiger parallellt med produktionskurvorna. Aveln får bieffekter som påverkar djurens beteende, deras hälsa och förmågan att hantera stress och anpassa sig.

Den industriella djurhållningen leder också till stora sjukdomsutbrott med snabb spridning, ex. salmonella, galna kosjukan. Dessutom ges djuren antibiotika och hormonbehandling i tillväxtsyfte i en del länder, vilket utgör en stor hälso- och miljörisk.

Fallen av allvarlig vanvård av djuren är ofta förekommande i Sverige. Nästan varje vecka står det att läsa om hur djur upptäcks vara så sjuka och avmagrade att de måste avlivas på plats av veterinärer. Ibland har djuren självdött eller drunknat i halvmeterhög avföring.

EU betalar ut bidrag för de djur som är vid liv mellan två olika datum. Det är ett bidragssystem som en del utnyttjar genom att medvetet ge djuren minimalt med föda för att tjäna maximalt med pengar på dem. Dessa djur går sällan till slakt, eftersom de är i för dåligt skick. De hålls enbart för bidragens skull.

Nedan följer fakta om de vanligaste djuren inom livsmedelsindustrin. Klicka på de små bilderna nedan för att se dem i ett större format.
x

Grisar_________________________ ::

Grisens naturliga instinkt är att böka i jorden efter mat och att bygga bo där suggan kan föda sina kultingar.

De allra flesta grisar föds upp i stora, bullriga och dammiga byggnader som ibland saknar fönster. Första gången de får se dagsljus är ofta när de lastas till slakt. Suggorna får i samband med förlossning och betäckning hållas fixerade i trånga bås i upp till en vecka åt gången. En sugga föder ca fem kullar innan hon skickas till slakt.

Griskultingarna slaktas redan efter ca 24 veckor. Galtarna kastreras för att inte sk ornelukt (en lukt som märks på köttet från cirka 1% av alla hangrisar) ska uppstå då köttet upphettas. Fram till att de är sju dygn gamla är det i Sverige tillåtet att göra det utan bedövning. Samma regel gäller även inom EU.

Grisarna stressas lätt på de stora uppfödningarna, samt under transporterna till slakterierna. De får även lätt magsår, lunginflammation och visar ofta ett stört beteende; de gnager på järnrören som burar in dem och biter av varandras svansar.

I andra länder amputerar man därför ofta svansarna. Där står också suggor ständigt fixerade eller uppbundna med halsband och anordningar som kan skava och ge stora sår. Kultingarna föds upp i trånga våningsburar som liknar burhönsens. Så sker till exempel i Danmark varifrån det mesta av vårt importerade griskött kommer.
 

Kor___________________________ ::

Djurskyddslagen säger att kor ska släppas ut på bete under sommaren. Men dispenser från detta ges och ca 10.000 av Sveriges 450.000 kor får aldrig komma ut.

Inomhus står de flesta korna uppbundna och har begränsad rörelsefrihet. Lösdrift förekommer också. Då går korna fritt i ladan mellan höhäcken, liggbåsen och mjölkmaskinen. Det är en torftig miljö med ytterst lite stimulans. Ofta är golvet av betong och fullt av gödsel, vilket blir mycket halt. Korna måste hela tiden gå försiktigt och spänna sig för att inte halka.

Den enskilda kons mjölkproduktion har fördubblats sedan sextio-talet. Denna framavling av högproducerande mjölkkor gör att korna slits ut i förtid, samt ofta får sjukdomar, framför allt juverinflammationer. Aveln har också lett till abnormt förstorade juver, som ger kon rörelsesvårigheter och förslitningsskador.

Den svenska mjölkkon får i regel leva fyra till fem år, ibland betydligt kortare, innan hon slaktas. För bara 20-30 år sedan fick hon leva minst dubbelt så länge.

Utomlands används "juverhårbrännare", dvs en gasolbrännare med avsikt att bränna bort hår från kornas juver.
 

Kalvar________________________ ::

Kalven, som mjölkkon måste föda årligen för att ge mjölk, tar man oftast ifrån mamman direkt efter födseln. Den nyfödda, vilsna kalven som mest av allt behöver sin mammas omsorg och mjölk placeras i en ensambox på 1,20 m2 de första två veckorna av sitt liv. Där får den mjölkersättning ur hink, vilket helt strider mot deras naturliga dibeteende, och många kalvar utvecklar sedan problembeteenden då de försöker dia på allt de kommer åt.

Kvigkalvar växer upp för fortsatt mjölkproduktion. Tjurkalvar får leva till ett och ett halvt års ålder innan de slaktas. 

Tjurkalvar som föds på våren kommer aldrig att få gå ut i en hage, eftersom kalvar under 6 månaders ålder är undantagna från kravet på utevistelse som gäller alla andra mjölkkor.

S.k. gödkalvar är kalvar som går till produktion av vitt, ljust kalvkött.

Dessa gödkalvar spärras in i små bås och får enbart flytande föda. De får inte äta hö eller något annat stråfoder. Detta leder till svår järnbrist med frossa, skakningar och ständiga diarréer. För att överleva matas 97 % av kalvarna med antibiotika i förebyggande syfte. Mot slutet av deras levnadstid får de andningssvårigheter på grund av dålig syresättning till följd av deras brist på röda blodkroppar.

Den här typen av uppfödning är förbjuden i Sverige, men för bara några år sedan skickade svenska bönder flera tusen kalvar utomlands för gödkalsvuppfödning. Efter påtryckningar har nu denna export i stort sett upphört. Fortfarande slaktas dock i exempelvis Holland 1,4 miljoner kalvar varje år, varav 85% utgörs av vitt, ljust kalvkött.
 

Kaniner_______________________ ::

Kaninens naturliga instinkt är att gräva. I vilt tillstånd bor de i hålor i marken. Ändå föds det varje år upp ca 200 000 kaniner i Sverige som slaktas utan att en enda gång fått möjlighet att gräva.

På kaninfarmer får kaniner antingen leva i längor med gallerburar eller i burar inomhus. Burarna är trånga och oftast helt utan något att sysselsätta sig med, utan bohåla och utan möjlighet att gräva och få motion.

När kaninungarna är fem veckor gamla tas de från sin mamma och sätts i andra burar till dess att de väger tillräckligt mycket för att slaktas. I de nya industriella bursystemen hålls kaninerna som på hönserierna, på spaltgolv av plast utan tillgång till varken halm eller hö.

Det är inte ovanligt med sjukdomar och skador bland kaninerna på farmerna. Några av de mest förekommande sjukdomarna är mag- och tarmparasiter, lungproblem och hjärnhinneinflammation. Det förekommer också direkta skador, t. ex. benbrott där frakturerna fått självläka.  Kaninernas klor växer hela tiden. Eftersom de inte slits mot underlaget, eller oftast inte klipps, kan de då växa in i tassen eller fastna i underlaget i buren.

När ungarna är mellan tre och fyra månader gamla slaktas de. Det vanligaste sättet att slakta dem är genom att slå dem i huvudet varefter halspulsådern skärs av och de förblöder till döds. Tillåtna avlivningsmetoder är endast avblodning efter bedövning och genom narkosmedel.
 

Höns_________________________ ::

De allra flesta hönor i västvärlden sitter tätt i trånga burar. De får aldrig se dagsljus och kan inte sträcka på vingarna. Deras fötter deformeras av burunderlaget och sjukdomar som fettlever, bölder, äggledarinflammationer ses ofta. Hönor lever i rangordnade system och hönor med låg rang har inte en chans att undkomma hackskador från dominanta hönor i de täta miljöer som även ”frigående höns inomhus” lever i.

Det finns fyra typer av kommersiell äggproduktion i Sverige idag: Frigående, inredd bur, oinredd bur och KRAV. Oinredda burar förbjöds 1 januari 2004 men finns fortfarande i bruk.  Inredda burar har sittpinne, sandbad och värprede. De är dock fortfarande lika små. Etologer och veterinärer har konstaterat att inredda burar inte håller måttet ur djurskyddssynpunkt. Det är fr.a. sandbaden som ej fungerar, men det är även problem med reden, beteende, hygien och hälsa i övrigt. Alla hönor får ej heller tillgång till tex sittpinne eftersom de dominanta hönsen stöter bort de svagare.

Frigående höns får vara upp till 14 individer per kvadratmeter. De har tillgång till sittpinnar och reden. Problemet är att de är så många individer i varje grupp att de aldrig kan upprätta en stabil rangordning. Det betyder en ständig stress. 

Det finns bara 17 kommersiella äggfabriker i landet där hönorna får vistas utomhus. Utegårdarna är dock stängda redan vid 10 plusgrader. Det är trångt, dammigt, högljutt, höga ammoniakhalter och antalet tuppar per 1500 hönor är max 20 stycken.

KRAV-hållningen innebär att hönsen ska ha tillgång till utevistelse, sandbad och tuppar. Men grupperna är fortfarande stora, det är dammigt, hög ljudnivå och en mycket stressande miljö för en höna. Även om det finns tillgång till sittpinnar, utevistelse och värpreden är det inte säkert att alla kan utnyttja det, speciellt inte lågrangade individer.

För att få hönorna att värpa året runt använder industrin timerstyrda ljusprogram, för att få hönorna att tro att det alltid är vår. Dagarna blir längre och längre, och natten blir väldigt kort. Det är lag på att värphöns ska ha tillgång till dagsljus, men det krockar ofta med ljusprogrammen och det är vanligt att fönstren täcks för. Hönorna får leva i ungefär ett och ett halvt år. Efter det är de inte längre lönsamma då de inte värper lika mycket.
 

Kycklingar_____________________ ::

Aveln med kycklingar har gjort att de växer så snabbt att skelettet inte hänger med, vilket gör att benen inte orkar bära upp kroppen.

Trängseln minskar också kycklingarnas möjlighet till rörelse och naturligt beteende vilket i sin tur påverkar benhälsan.

Varje år kläcks ca 10 000 000 kycklingar i den svenska äggindustrin. Ungefär hälften av dessa är tuppkycklingar och dessa sorteras ut strax efter kläckningen.

De unga tupparna skickas på ett löpande band till en köttkvarn där de mals ner levande. Detta är standardmetoden för slakt av tuppkycklingar i Sverige.

Enligt Djurskyddmyndigheten är detta tillåtet eftersom det anses gå så fort, mindre än en sekund, innan kycklingarna är döda.
 

Strutsar_______________________ ::

Strutsarna lever normalt på torra, öppna marker med buskvegetation. 1995 etablerade sig den första strutsfarmen i Sverige. I dag finns runt 100 farmer i Sverige. Det är framför allt den stora afrikanska strutsen som farmas.

Strutsar hålls på farmerna i grupper på en hanne och 2–3 honor. Djuren har tillgång till rastgårdar utomhus. Men reglerna för hållningen av strutsar har dock stora brister både vad gäller stallar och hägn. Strutsarna dödas när de är 12–14 månader gamla och väger ca 100 kg. Vid de sju slakterier som hittills godkänts av Livsmedelsverket – Rålambsdals gårdsslakteri, Inge Nilssons Vilthandel AB,Degeberga slakteriprodukter, Varmlösa Fjäderfäslakteri, Ängadahls gårdsslakteri AB, Sevdabo slakteri och SCV AB Stjärnfors slakteri – dödas strutsarna med bultpistol mot huvudet.

Veterinärrapporter från både Sverige och andra nordeuropeiska länder visar att strutsarna har svårt att klara vårt klimat. Strutsen är inte anpassad för fukt och kyla och därför kan risken öka för infektioner hos ägg och kycklingar. Strutsar är också ytterst svåra att hantera i samband med transport och slakt.
 

Gäss och ankor_________________ ::

I vissa EU-länder tvångsmatar man ankor och gäss för produktion av ank- och gåslever, även kallat foie gras.

Det i särklass största producentlandet är Frankrike, där flera miljoner fåglar tvångsmatas per år. De flesta fåglarna hålls ensamma i burar som är så små att de inte kan stå eller sträcka ut sina vingar.

Fåglarna tvångsmatas tre gånger per dag genom att en pump som körs ner i halsen trycker ner ett halvt kilo foder på bara några sekunder. Den mängd mat som fåglarna ges per dag motsvarar ca 13,5 kg spaghetti för en människa.

Risken är stor för kvävning av matmassorna, eller att de
inre organen sprängs sönder som en följd av tvångsmatningen. Dödligheten är så mycket som tjugo 
gånger högre än på vanliga ankfarmer.

Vid slakten har fågelns lever vuxit till en storlek sex till tio gånger större än normalt. Den här uppfödningen har länge varit helt förbjuden i många länder, men tyvärr stödjer svenska restauranger och butiker det här djurplågeriet.